Kapitel 2: En gren i vinden
Solen stod högt och brände fortfarande över trädkronorna, och luften dallrade svagt. En fluga surrade någonstans, men annars var allt tyst, så när som på hennes andhämtning – nu lite snabbare, lite grundare. Hennes bröst höjde och sänkte sig i en rytm som skvallrade om väntan. Hennes hud glänste lätt där solen nådde, och trots att vinden inte riktigt nådde in mellan träden, rös hon. Av vad, visste vi båda.
Jag gick ett steg bort, och hon följde mig inte. Hon stod kvar, naken, bunden, ögonbindeln på plats. Hennes huvud rörde sig nästan omärkligt som om hon försökte lokalisera mig med hörseln, som ett djur som väntar på rovdjurets nästa drag.
Jag böjde mig ner, plockade upp en gren från marken – inte större än min hand, men med en naturlig böj och en spetsig topp där den brutits av. Barken var sträv men inte farlig. Jag vände och vred på den i handen. Kände dess tyngd. Den var perfekt.
Jag gick tyst tillbaka. Ställde mig precis bakom henne. Så nära att jag kunde höra hennes andetag slå mot min bröstkorg.
Sedan lät jag spetsen på grenen sakta glida upp längs hennes ena vad. Hon ryckte till – ett snabbt litet andetag, nästan som ett pip, sedan en darrning genom kroppen. Jag drog den vidare upp längs baksidan av hennes knä, vidare till låret. Inte ett ord yttrades. Hon lutade sig omärkligt bakåt. Det var en inbjudan.
Jag lät grenen fortsätta, nu över skinkan. Sakta, cirklande rörelser. Hon vred sig inte undan. Istället förde hon vikten till tårna, som om hon ville möta beröringen, ville känna mer, ville släppa kontrollen och bli den som tas. Hela hennes kropp talade.
”Bra,” viskade jag. ”Du lär dig lyssna på kroppen.”
Och så kom första slaget. Inte hårt. Men tydligt. Ett snärtigt ljud när grenen träffade hennes rumpa – ett litet märke kanske, men inget hon inte skulle kunna bära med stolthet. Hon drog efter andan. Men sa inget. Jag kunde se hur huden direkt blossade där jag träffat.
”Vill du ha mer?” frågade jag, så nära hennes öra att mina läppar snuddade vid hennes hud.
”Ja,” viskade hon.
”Säg det tydligare.”
”Jag vill ha mer,” sa hon nu, med klarare röst.
Jag slog igen. En aning hårdare. Den andra skinkan. Hon flämtade, men följde genast upp med: ”Tack.”
Jag log. Hon förstod spelet.
Efter några fler slag – varvade med långa, mjuka strykningar med grenens spets över hennes rygg, insida lår, över höfterna – lade jag ifrån mig den. Istället smög jag upp bakom henne, drog fingrarna över huden som nu var varm, öm och känslig. Jag visste att det brann inuti henne. Hon var svullen. Fuktig. Men jag lät henne vänta.
Jag andades ut mot hennes nacke, långsamt, kontrollerat. Lät luften från min mun spela över hennes hud. Hon stönade till lågt – som ett ljud hon inte visste att hon bar på. Det föddes i hennes mage och for ut genom munnen som ett erkännande. Hon ville bli tagen. Men inte än.
Min hand gled ner över hennes mage. Fingertopparna målade osynliga mönster, cirklar som smalnade av ju närmare jag kom hennes fitta. Jag passerade precis ovanför hennes klitoris, snuddade vid vecket där låren möter det förbjudna – men rörde inget mer. Inte än.
Hon krökte ryggen i en ryckning, som om kroppen ville kliva ur sig själv och kasta sig mot min beröring. Men jag höll henne kvar i nuet. I väntan. I känslan.
Jag lät fingertopparna röra sig över insidan av hennes lår – så långsamt att varje nervtråd i hennes hud måste ha skrikit. När jag till sist nådde hennes blygdläppar, stannade jag. Bara en millimeter från kontakt. Jag kunde känna värmen, hur hennes kropp nästan pulserade av behov. Men jag rörde henne inte.
”Du vill ha mina fingrar där?” viskade jag, knappt hörbart.
Hon nickade, så stilla, men så tydligt.
”Säg det.”
”Jag vill det…” viskade hon.
Jag lade handen på hennes höft, hårdare nu. Tog ett fast grepp. Och samtidigt som jag drog mina naglar – lätt, nästan som smekningar – över hennes skinkor, lät jag min andra hand röra sig precis ovanför hennes fitta. Inte direkt på, inte in. Men nog nära för att värmen mellan oss skulle bli outhärdlig.
Hon vred sig, drog i repen. Jag hörde hur andetagen blev stötiga, som om hon inte längre visste om hon ville skrika eller gråta. Eller båda.
Jag smekte upp över hennes rygg, följde ryggraden med ett finger ända till nacken, lade handen på baksidan av hennes huvud och drog hennes ansikte bakåt så hennes blinda ögon riktades upp mot solen som sken genom lövverket.
”Du är vacker när du lider,” sa jag mjukt.
Jag lät handen glida från nacken ner över skulderbladen. Huden var het nu, inte bara av solen – det här var inifrån. Hennes kropp kallade på mig, drog i mig. Hon var ett instrument stämt för beröring, och varje darrning, varje suck, varje spänning i musklerna var musik.
Med långsamma, nästan andäktiga rörelser, förde jag fingertopparna fram till hennes bröst. De var spända, svullna, tunga av känsla. Jag smekte dem med hela handflatan först – stora cirklar som täckte varenda yta. Sedan lät jag fingertopparna stryka över dem, precis över huden, precis så lätt att hon knappt kunde avgöra om hon blev rörd eller bara inbillade sig det.
Hennes huvud föll bak mot min axel. Ett ljud, ett hest, darrande mmm, slapp över hennes läppar – inte som ett ord, inte som ett svar, utan som ren känsla.
Jag tog ena bröstet i handen, lyfte den lätt. Kände dess tyngd, dess värme. Lät tummen cirkla runt spetsen där huden var extra känslig. Hon spände hela kroppen, som om hon ville spricka. Jag tryckte lätt där, ett tryck som inte handlade om styrka, utan om kontroll. Det var jag som höll i reglaget till hennes njutning, och vi båda visste det.
Samtidigt lät jag min andra hand åter röra sig ner mot hennes lår. hennes fitta var nu så varm att luften omkring oss kändes sval i jämförelse. Jag andades in hennes doft – den fanns i vinden, i marken, i hela skogen. Som om naturen själv deltog i spelet.
Jag lät pekfingret glida över området precis ovanför hennes klitoris. Hon ryckte till, som om hon blivit stucken, men ljudet som kom ur henne var ren längtan. Jag cirklade runt, snävare och snävare, och när jag till sist snuddade vid den, så lätt att ett löv som fallit från trädet knappt skulle ha märkt det, så stönade hon högt.
”Säg till om det blir för mycket,” viskade jag.
”Nej... mer,” flämtade hon.
”Mer vad?”
”Mer av dig. Av det här. Av allt.”
Jag pressade handen mot hennes mage, höll henne still. Lät två fingrar glida mellan de mjuka vecken, där värmen pulserade som ett eget hjärtslag. Mjuk som sammet. Fuktig som en hemlig källa. Jag smekte inte – jag bara höll där, stilla. Och ändå skakade hon.
Jag kände hur musklerna i hennes ben spände sig. Hon drog i repen som om hon ville smälta, rinna ner för stammen hon var bunden vid. Men hon stod kvar. Tålmodig i sin otålighet. Öppen i sin underkastelse.
”Du får inte komma,” sa jag.
Hon pep till.
”Inte förrän jag säger till.”
Och så rörde jag mig igen. Fittan fick nu hela min uppmärksamhet – långsamma drag, sedan snabba. Tryck och lättnad. En rytm som störde hennes verklighetsuppfattning. Hon tappade bort sig själv där, mitt i solen, mitt i skogen, mitt i mig.
Hennes bröst skälvde när hon kastade huvudet bakåt och skrek rakt ut – inte av orgasm, inte än – utan av frustration, av hunger, av hur det kändes att bli hållen just precis på gränsen.
Och det var exakt där jag ville ha henne.
Kommentarer