Hej,
Efter att jag sedan några år hamnade i rullstol och har kammat 0 i de fåtal dejting försök som har gjorts har jag tyvärr börjat känna mig ensam,
oälskad och mer eller mindre värdelös - trotts att mina vänner idogt hävdar motsattsen.
Känner att jag är i behov av närhet, alla former av det.
Jag är en positiv och ärlig kille.
Det kanske är självbedrägelse och en övertro på mig själv men jag vill gärna tro att jag är skapligt vältränad i överkroppen, åtminstone.
Har fått komplimanger för mina armar, t.ex.
Omdömen jag har fått, av olika tjejer, oberoende av varandra: En riktig gentleman, världens bästa vän, bättre massör än professionella massörer.